Skip to the content

Varför KBT

Efter incidenten på tunnelbanan tar jag genast kontakt med sjukvården. Jag förstår ju att de skenande tankarna, hjärtklappningen, tunnelseendet, svettningarna den våldsamma ångesten är tecken på att det är något allvarligt fel på mig. Jag blir väl omhändertagen och läkaren förklarar att jag haft en panikattack. Hur kroppen feltolkar signaler på upplevt hot och att det är normala kroppsliga reaktioner. Jag har pressat mig för hårt och befinner mig i en utmattningsdepression.

Vad som föregick panikattacken var många år av tilltagande obehag inför mitt arbete. Jag blev mer och mer nervös inför varje framträdande. I grunden låg där en stark rädsla för att inte räcka till, en känsla av värdelöshet. Scenskräcken var ett faktum.

Jag får 10 sessioner kognitiv terapi genom vårdcentralen och det blir en vändpunkt för mig. Jag får verktyg att hantera mina negativa tankar och hitta mer balanserade, realistiska tankar. Jag prövade också att ändra mina beteenden, min syn på mig själv, på andra och på framtiden.

Jag minns att jag, i slutet på min egen terapi satt och betraktade och lyssnade på min terapeut och tanken som flög genom mitt huvud var: ”Detta skulle jag också kunna göra!”

Och det var så jag började formulera för mig själv att jag ville utbilda mig till kognitiv terapeut.

Det var långt utanför min trygghetszon och svårt, att som skådespelare, komma in på utbildningen men till slut lyckades det och jag gick steg 1 utbildningen på KI-Huddinge 2005-2007. Under denna tid lärde jag mig att om vi ska bli kvitt våra rädslor måste vi exponera för dem. Att utsätta oss för dem. Jag erkände för mig själv, i början motvilligt, att jag var tvungen att gå tillbaka till skådespeleriet. En tid senare fann jag till min glädje att jag började känna ett spirande uttrycksbehov igen.

Lusten till teatern var tillbaka!